... hur ser jag ut egentligen?

                           

                              

Vissa morgnar är det i halvsovande tillstånd som jag tar min promenad eller löptur, så var det igår. Eftersom undertecknad inte kan dricka kaffe för att kicka igång kroppen så satsar jag på syre, frisk luft, fågelkvitter och skog, vilket brukar hjälpa.

Igår var jag extra seg. Hade dragit ihop mitt långa hår i en låg hästsvans och satt på mig de kläder som fanns till hands. I skogen bryr jag mig inte ... 

Möter jag någon i denna tidiga timma så är det aldrig någon jag känner, ofta hundägare som är helt fokuserade på sina djur.

Så från ingen stans mötte jag en "gammal" vän, en sådan som du vill prata med och inte bara passera. Jag hann tänka: men hur ser jag ut egentligen? Därefter släppte jag utseendefixeringen och stannade. Jag fick sällskap en bit då vännen helt svängde om för att hinna prata mer. En liten vit tik drog  försiktigt i kopplet och vi promenerade tillsammans. Visade sig att ett skogsparti brer ut sig mellan våra bostäder. Ibland är världen liten!

Önskar dig en fin dag

Resultat: våfflat änglahår

 

Att ha Lejonkungen hemma är emellanåt som att ha en lekkamrat, det vill säga de stunder sonen får feeling.

Mannen uttrycker det annorlunda: "Vi fick ingen dotter, vilken tur för dig att X klarar av att vara både och" 

Yes! svara jag på det, för Lejonkungen är open minded och inte så fördomsfull. Experimentera, testa och prova ... det kanske går ... eller så skiter det sig ... men då vet vi i alla fall.

Vi är lika just i detta avseende, skjuter från höften, tänker inte alltid efter innan och går igång på lustfylld motivation.

För ett par år sedan fick Lejonkungen för sig att jag skulle fläta honom, rastaflätor. Det innebär mycket jobb och massor av små snoddar. Tid fanns och vad gör jag inte för att få hänga med mina kids?!

Efter en och enhalv timme var jag klar, precis innan mannen kom hem. Ett okey resultat men utan fotobevis.

Ett par timmar fick flätorna sitta i sen var det dags för mig att dra ut alla snoddar och lämna efter mig ett våfflat änglahår.

Hej svejs

Kommer någon att dyka upp?

Insåg härom dagen att sista april infaller på en tisdag i år. I Uppsala är det en av de största helgdagarna på året ... lite som julafton, i alla fall om du frågar studenter (samt en stor del av stadens befolkning).

Hmn ... undrade jag, hur ser egentligen schemat ut för mina aerialklasser?

Loggade in och kollade, mycket riktigt så står det att jag/vi har lektion den kvällen!? Frågan är som du förstår: kommer någon att dyka upp?

Känns som en riktig schematabbe. Den som snickrat ihop kurstillfällena kanske glömt bort att vi bor i Valborgsfirandets högfäste? Eller struntat i och tänkt att deltagarna kommer att välja sin gunga istället för firande? Jag är både tveksam och skeptisk.

Istället för att slänga ut en fråga till min grupp om hur de vill göra så mejlade jag "chefen" och bad henne att ställa in den 30e april för att istället flytta klassen till slutet av maj. Verkar enklare. Smartare. Tror alla parter uppskattar detta.

Dags att gnugga geniknölarna

Mannen har utlyst en arkitekttävling, han behöver möblera om på sitt kontor. Jag som älskar denna typ av aktivitet nappade direkt. Bad om mått på rum samt alla de möbler som finns och behöver vara kvar.

Då påpekade mannen att Lejonkungen ofta har åsikter, vilket gett honom titeln inredningsdesignern, kanske sonen ville haka på? Det ville han.

Mannen gnuggade nöjt händerna och konstaterade att han kommer att få in minst två förslag (han vet dessutom att jag ofta levererar flera olika alternativ). Han kan välja det som passar honom bäst - eller tacka nej.

Lejonkungen kastade sig in i uppgiften på en gång, till jag påpekade att han fick lugna sig eftersom han hade en mordgåta att lösa med mig först!

Själv har jag inte ens börjat, tänker att det hinns med i eftermiddag. Ska bli riktigt roligt, älskar verkligen denna typ av uppdrag!

Hallå våren! Sluta leka kurragömma, du kan komma fram nu

Känns som vintern är tillbaka, inte för att det snöat utan på grund av de iskalla vindar och låga temperaturer som lagt sig över staden som ett täcke. 21a april och nästan nollgradigt ...

Det är inte roligt ...

Vet att jag knappast är ensam om att längta efter vårvärme och den kommer väl när den kommer så fram till dess får vi stå ut. 

De stackars träd i krukor (oliv- och fikon) som står i vår "grop" (samt en ny magnolia) kom aldrig in efter det att temperaturen slog om. Felet är enbart mitt men växterna verkar acceptera sitt öde. De har klarat skiftningen, kanske för att de övervintrat i källarförrådet eller så har vi bara haft tur? Nu vågar jag inte lyfta in krukorna, det kommer antagligen att chocka mer, ska istället se om det finns gamla filtar eller bubbelplast att isolera med.

Funderar på att dansa någon form av soldans, en som för med sig värme så att vi alla kan tina upp och njuta utomhus. Gör en du med!

Längtar efter detta

Silly walk eller konsten att röra sig

 Obs! Det är lite skämskudde över detta inlägg ...

Promenerar med matkassar i händerna. Framför mig syns ett helt vanligt par. Plötsligt slås jag av hur annorlunda kvinnan förflyttar sig och tänker att det måste vara jobbigt för hennes kropp att röra sig just så, typ silly walks och Monty Python.

Så skäms jag. Hon kan väl inte rå för att hon går just så! Inte göra narr av andra, så är jag uppfostrad ... det är bara det att jag får en sån oerhörd lust att härma.

Nej, stopp! Hur kan jag ens tänka så? Kvinnan är fem meter framför mig, vi är mitt på en gågata bland folk. Skäms ordentligt nu Mia! Du skulle bara våga!

Men det ser så roligt ut, en riktigt silly walk. Kanske kan jag prova i köket hemma? Där finns ingen utom möjligen katterna och de varken skvallrar eller dömer mig. Vill prova hur det känns i kroppen att röra sig så, prova skillnaden med hur jag själv går.

Det är inte första gången jag fascineras över hur människor förflyttar sig. Till min fördel ska sägas att jag aldrig med en min eller ett ord visat vad jag tänkt. Jag har enbart samlat på just silly movements. När jag  grupptränar, finns en man som inte är helt kompis med sin koordination. Han tar mycket plats i rummet och jag (liksom de andra) har lärt oss att ge honom extra space. Alla nöjda, alla glada.

Samme man har en lustig löpstil. Han springer som en liten lycklig flicka på en blomsteräng med flaxande armar, emellanåt knixar han till och lägger till ett skutt. Helt ärligt vill jag le åt den store långe mannen som rör sig som ett oförstört barn men eftersom jag är väluppfostrad låtsas jag som ingenting och sköter mig själv.

Tro nu inte att jag tycker illa om dessa personer vilka jag får lust att härma i smyg, de får mig ofta att le inte överlägset utan snarare från magen för att de sprider glädje.

Det var en gång, för ett antal år sedan ...

När mannen bygger på något av sina stora legoprojekt, de han fick i present när han fyllde år, så minns jag otippat något helt annat: Lego racers.

                                         

Hemma hos oss är detta nostalgi på hög nivå. Lejonkungen lyckades (för ett par år sedan) ladda ner ett av de absolut första dataspel som han och Astronauten spelade: LEGO RACERS.

Det hela började när vi bodde i vårt stora hus ute på landet och kidsen var små, kanske 4 och 6 eller möjligtvis 3 och 5 år? De satt bredvid mannen som visade hur de kunde bygga bilar och skapa sin egen outfit som förare. Att köra race var då lite för avancerat så pappan körde och grabbarna fick trycka på knappar för extra speed eller andra finesser som hemliga genvägar. En stund varje kväll satt de, turades om och hejade på mannen när han vann över "bossen".

Tiden gick och plötsligt kunde de själva designa och styra sina bilar fram till finalracen då allt gick så mycket snabbare och de fortfarande behövde pappans kunnande för att vinna.

Under sista etappen var Astronauten och Lejonkungen helt självgående, tävlade mer mot varandra än "bossen" och när de senare var och en klarade av hela spelet så utbröt stort jubel.

Ett tag senare sorg ... då de insåg att eran var över.

LEGO RACERS = kultspel. Snyggt gjort, musik som drar mig 15-20 år tillbaka. Ren och skär nostalgi. Tonerna av introt värmer i hjärtat och jag blir både glad och lycklig.

Hur gick det för mig? Tja ... testade men eftersom jag inte var "lysande bra" på en gång så la jag ner min karriär som racerförare och lät den manliga delen av familjen roa sig.

Hej svejs