Silly walk eller konsten att röra sig

 Obs! Det är lite skämskudde över detta inlägg ...

Promenerar med matkassar i händerna. Framför mig syns ett helt vanligt par. Plötsligt slås jag av hur annorlunda kvinnan förflyttar sig och tänker att det måste vara jobbigt för hennes kropp att röra sig just så, typ silly walks och Monty Python.

Så skäms jag. Hon kan väl inte rå för att hon går just så! Inte göra narr av andra, så är jag uppfostrad ... det är bara det att jag får en sån oerhörd lust att härma.

Nej, stopp! Hur kan jag ens tänka så? Kvinnan är fem meter framför mig, vi är mitt på en gågata bland folk. Skäms ordentligt nu Mia! Du skulle bara våga!

Men det ser så roligt ut, en riktigt silly walk. Kanske kan jag prova i köket hemma? Där finns ingen utom möjligen katterna och de varken skvallrar eller dömer mig. Vill prova hur det känns i kroppen att röra sig så, prova skillnaden med hur jag själv går.

Det är inte första gången jag fascineras över hur människor förflyttar sig. Till min fördel ska sägas att jag aldrig med en min eller ett ord visat vad jag tänkt. Jag har enbart samlat på just silly movements. När jag  grupptränar, finns en man som inte är helt kompis med sin koordination. Han tar mycket plats i rummet och jag (liksom de andra) har lärt oss att ge honom extra space. Alla nöjda, alla glada.

Samme man har en lustig löpstil. Han springer som en liten lycklig flicka på en blomsteräng med flaxande armar, emellanåt knixar han till och lägger till ett skutt. Helt ärligt vill jag le åt den store långe mannen som rör sig som ett oförstört barn men eftersom jag är väluppfostrad låtsas jag som ingenting och sköter mig själv.

Tro nu inte att jag tycker illa om dessa personer vilka jag får lust att härma i smyg, de får mig ofta att le inte överlägset utan snarare från magen för att de sprider glädje.

Det var en gång, för ett antal år sedan ...

När mannen bygger på något av sina stora legoprojekt, de han fick i present när han fyllde år, så minns jag otippat något helt annat: Lego racers.

                                         

Hemma hos oss är detta nostalgi på hög nivå. Lejonkungen lyckades (för ett par år sedan) ladda ner ett av de absolut första dataspel som han och Astronauten spelade: LEGO RACERS.

Det hela började när vi bodde i vårt stora hus ute på landet och kidsen var små, kanske 4 och 6 eller möjligtvis 3 och 5 år? De satt bredvid mannen som visade hur de kunde bygga bilar och skapa sin egen outfit som förare. Att köra race var då lite för avancerat så pappan körde och grabbarna fick trycka på knappar för extra speed eller andra finesser som hemliga genvägar. En stund varje kväll satt de, turades om och hejade på mannen när han vann över "bossen".

Tiden gick och plötsligt kunde de själva designa och styra sina bilar fram till finalracen då allt gick så mycket snabbare och de fortfarande behövde pappans kunnande för att vinna.

Under sista etappen var Astronauten och Lejonkungen helt självgående, tävlade mer mot varandra än "bossen" och när de senare var och en klarade av hela spelet så utbröt stort jubel.

Ett tag senare sorg ... då de insåg att eran var över.

LEGO RACERS = kultspel. Snyggt gjort, musik som drar mig 15-20 år tillbaka. Ren och skär nostalgi. Tonerna av introt värmer i hjärtat och jag blir både glad och lycklig.

Hur gick det för mig? Tja ... testade men eftersom jag inte var "lysande bra" på en gång så la jag ner min karriär som racerförare och lät den manliga delen av familjen roa sig.

Hej svejs

Vår trotjänare: tigerbalsam

Det hände att min/vår mamma stönade över idrottsmän och sporter som kunde innebära skador, vet att jag då suckade och skakade på huvudet. Att träna är inte farligt om du vet hur du ska göra samt har koll på din egen kropp.

Visst skador kan lura och dyka upp när du minst anar det (när du tränar) men de kan också oväntat checka in om du ramlar eller utsätts för en mindre eller större olycka.

Igår tränade jag, ett multifys pass med frivilliga vikter. En form som jag gillar att komplettera löpningen med. En rolig timme. Eftersom jag inte vill skada mig så tar jag lagom tunga vikter, den kilomängd som undertecknad vet fungerar (även när kropp och huvud är uttröttade).

Vad som hände eller när det inträffade (brukar känna om något går snett) har jag ingen aning om? Ländryggen på vänster sida surnade till och protesterade. Antagligen hade någon muskel dragits till?

Stretchade och sen många timmar senare när jag landat hemma efter arbetet smorde mannen in området med tigerbalsam. Är det något som hjälper blodet att cirkulera och stöttar musklerna att slappna av så är det vår favorit: tigerbalsam.

Hur hade du gjort?

Det finns stunder när jag inte vet om jag ska skratta eller gråta, då när en enkel åtgärd bara gör situationen värre. Hur gör du om detta händer dig? Själv tar jag oftast det hela med humor ... i alla fall härom dagen:

Skulle på intervju och eftersom undertecknad redan vikarierat på timmar samt mer eller mindre känner alla på plats så fanns ingen nervositet. Ett möte om ett eventuellt arbete. Frågan var mer ifall ledningen tycker att jag är rätt person.

Klädde på mig och beslöt att bära en stickad vit tröja i lin/bomull. Hann ut i köket för att fixa fika och pratade lite med mannen som just då hade paus. Av någon anledning så uppmärksammade jag en nästan osynlig fläck på bröstet. När hade den uppstått? Under tiden jag satte på kaffe ... eller?

Bäst att trolla bort den suddiga missfärgningen, det brukar gå enkelt med tvål och vatten. Gick in i badrummet för en snabbtvätt. Insåg mer eller mindre direkt att den flytande tvålen var gulgrön och inte vit vilket gjorde att den mer eller mindre osynliga fläcken plötsligt blev tydlig ...

WTF!

Alltså suck ... Orkade inte byta tröja. Försökte skölja bort och torka men tvålmärket vägrade släppa så enkelt. Visste att tvättmaskinen behövdes kopplas in men tyckte mig inte ha tid för det. Ja ja, så agerar jag. 

Tog kappan och gick iväg. Hälsade på arbetskollegor och visade upp min fläck samtidigt som historien om hur den uppkommit förmedlades. Möttes av "chefen" som skulle intervjua mig och berättade samma historia igen. Nu visste alla och jag kunde släppa episoden.

Självklart hade jag kunnat byta tröja, det hade säkert mannen gjort om han drabbats men helt ärligt så brydde jag mig inte tillräckligt mycket. De känner mig och ibland drabbas vi alla av livet. En tvålfläck spelar mindre roll, i alla fall igår och i den miljö jag vistades i. Shit happens så är det bara

När undertecknad kom hem (efter en trevlig intervju) så hamnade tröjan i tvättkorgen och jag är övertygad om att fläcken inte kommer att påverka ifall jag blir erbjuden tjänsten eller inte.

En stjärtfena på näsan

    

                                  

Ovanför min säng hängde tidigare en liten mus med ansiktet neråt, den var fastbunden i svansen, den andra änden  av snöret hade knutits fast i en takkrok och där tyckte mannen att musen hängde fint. 

Inte nog med att jag (just då) sov med diverse kattleksaker, de bevakade mig även uppifrån ...

Om katterna ställde sig på bakbenen så kunde de lattja med musen, boxa på den eller sätta klon i sidan och dra den till sig, slita sönder snöret ... allt hade Stanley gjort (varpå mannen lagade och hängde upp på nytt).

Bara så ni vet, det var/är i min sänghalva mycket händer, myset, buset och leken.

Min hjärna sätter genast igång att associera men nu är det ingen död mus utan en nyfångad röding. Jag och brorsan har varit ute på sent kvällsfiske med pappa och när vi kommer tillbaka till släktstugan så sover våra yngre systrar.

Innan vi tagit av oss jackorna så smyger vi in i det rum där våra yngre syskon sover. Brorsan tar tag i stjärtfenan och håller den dinglande en centimeter ovanför ena syrrans näsa sen väcker vi henne genom att upprepande säga hennes namn. 

Hon öppnar ögonen och skriker! Synen av rödingen var det sista hon väntat sig och en fisk en centimeter från näsan är inte vad hon uppskattar just då. Brorsan gapskrattar, han fick exakt den effekt som han önskade. 

Om jag inte minns fel så förslog brorsan att syrran skulle pussa på rödingen ... den kunde ju kanske bli en prins!?

Hej svejs!

... det finns "att jobba med"

Vad gör du när regnet öser ner och en "efter lunch promenad" är allt du har lust med (utomhus)?

Eftersom vi var medvetna om regnet redan innan helgen startade så bokades en pussel/läs/pusseldag in. Den stora världskartan på golvet har försummats och det var dags att kavla upp ärmarna igen. De 4000bitarna är många och trots att vi placerat en del av dem, kanske 1000 på sina platser så finns det "att jobba med".

Geografikunskapen för egen del är mindre bra när det gäller vissa områden i Asien, Sydamerika och Afrika, vilket innebär att google maps är ett bra redskap. Om en pusselbit innehåller ett namn på ort alternativt flod eller bergskedja så går det att söka och vips så får du (förhoppningsvis) ett svar. Vi sorterar bitar i lådor, efter världsdelar och i skrivande stund så är Europa mer eller mindre färdigbyggt.

Frågor på det? Nej, jag tänkte väl.

Bygget går långsamt framåt, en pusselbit i taget ... det är vår melodi just nu och lär vara några veckor till. 

Blått = lycka

Skogen är mer blå än grön och det kan vi tacka våren för. Ett hav av sippor skiftar mellan violett och blått.vilket gör att det är svårt att låta bli att plocka en bukett. Jag faller för frestelsen och gör som så många gånger tidigare, pausar och tar med en bit av våren hem.

Mannen och sonen byter däck på bilen ... trots duggregnet. 

Själv konstaterar jag att det är enkelt att behålla både strumpor och skor på (idag). Vinden är kall och luften fuktig. Tänker att mor i visan om blåsippan har rätt "än är det vinter kvar ... "

För hur skönt det än är när solen tittar fram och värmer så kan vi fortfarande drabbas av bakslag, i  värsta fall snö. Jag sätter på mig lagom mycket kläder och njuter.